miaullevi

Imorgon ska min systers son döpas. mitt första och enda syskonbarn för den delen. men jag har bestämt mig för att inte gå. jag ska jobba istället. när jag först berättade det så trodde nog inte min mor på mig. för hon sa bara att okej, du gör som du vill. men nu när det verkligen är så, så känns det som alla blir besvikna på mig. jag förstår inte riktigt det här med dop. det är ju inte precis som ett bröllop, födelsedag, student eller något sådant. för mig är det helt enkelt inte så viktigt. men börjar får lite dåligt samvete. alla kommer, utan jag. förlåt.



har aldrig tänkt igenom någonting innan jag har gjort det, har aldrig bromsat när jag känt att saker gått för fort. jag sätter alltid allt på spel men vad spelar det för roll? när inget har ett värde längre.. lovar "aldrig mer" varje gång men jag håller aldrig någonting, kommer aldrig lita på mig själv någonsin. för jag har svikit allt, hur har jag hamnat här?
jag har blivit allt jag hatar och hatar allt jag är