miaullevi

har hunnit avsluta något så stort och fint och fantastiskt att jag nog inte kan beskriva det i ord. samtidigt som det var så fult och grått och hopplöst. och jag vet fortfarande inte vad jag vill. jag saknar allt som tog slut den där kvällen. men jag vet inte om jag är beredd att kasta mig in i det igen. vill inbilla mig att det var en sorts trygghet som försvann men det fanns aldrig någon trygghet. det fanns istället en spänning tror jag. som fick en att hålla kvar. och kämpa. jag vill tro att det blir bäst såhär. samtidigt som det enda jag vill är att allt ska bli som förut. men allting går sönder till slut. det är bara en fråga om tid. ett år och tre månader.